För många tankar, för litet huvud och vart är jag på väg egentligen?

Det är otäckt att inse att jag vill ha, att jag saknar, att jag längtar, att jag bryr mig, att jag är lätt att såra. Det var så länge sen sist att jag har glömt hur jag stod ut med alla tankar utan att bli nojig och knäpp.

Troligtvis är jag nojig och knäpp.

Minsta min blir viktig, tystnaden talar, orden vägs på guldvåg, inte på vägen ut, men väl på vägen in. Vad menar han egentligen? Varför sa jag så? Varför måste jag ordkräkas så fort jag glömmer hålla munnen stängd. Är jag för på? För av? För knäpp? Menar han allvar när han säger att det snart är mars? Tänk om han tröttnar. Nej, sluta tänka så, hitåt finns bara sömnlösa nätter, vänd om, vänd om, fast det är för sent nu, jag bryr mig.

Jag har börjat följa stigen. Jag vet inte vart den bär än, men förhoppningsvis blir allt ok.